Helsingborg har blivit en del av Filmsverige i och med Fjorton suger, Du & jag och nu Hata Göteborg. Men tematiskt har Robert Lillhongas debut lika mycket gemensamt med unga filmer gjorda längre uppåt västkusten; det är svårt att inte jämföra med Farväl Falkenberg även om anslaget inte alls är lika experimentellt och poetiskt. I Hata Göteborg, utgångspunkten i Helsingborg, med stark lokalförankring och i stort sett bara okända ansikten framför kameran. Som ?är? sina karaktärer. Det handlar återigen om ett tätt sammansvetsat killgäng, här på sommarlovet efter studenten. Tjejerna befinner sig i periferin som katalysatorer. Tyvärr borde man kanske säga, men det är nog i alla fall ärligt menat.


 Huvudpersonen Johan är snäll, jagsvag och bästa kompis med Mithander,a v de stereotypa karaktärer som finns i ett kompisgäng är representerade, och man kan lätt identifiera sig med någon av dem. Johan (Andreas Karoliussen, från ?Fjorton suger?) är den lugne killen som mest hänger med som ett maskformigt bihang när det är dags att dra på rövarstråk. Det är han som berättar historien om vad det var som gjorde att saker och ting gick snett den där sommaren då gänget splittrades.
Det måste finnas något mer?, funderar Johan tyst för sig själv men konstaterar samtidigt att så länge han vet sin plats i gänget har han inget att frukta. Det som fungerar så bra här är att Johan, berättarjaget, inte har någon som helst distans till sin situation. Det är först mot slutet som han börjar förstå vilket destruktivt mönster han ingår i.

Gängledaren Mitander (spelad av Nicholas "Nic" Schröder som bytt sitt sjungande mantra "Hej Monica" som vi plågades av för ett par somrar sedan mot ett "Hata Göteborg") imponerar och briljerar och är förbannad i merparten av filmen. En klassisk översittare som håller sitt gäng i ett järngrepp med hjälp av gamla pålitliga härskartekniker. Hemmaplan är ett höghusområde i Helsingborg och hittills har meningen med livet varit att åka över till Danmark varje fredag, supa skallen av sig och spöa skiten ur den som råkar finnas i närheten. Mithanders mål är att ansluta gänget till stans organiserade, välklädda fotbollshuliganer. Samt att gänget lirar fotboll i korpes sämsta liga och tävla med i streetrace med sämsta bilen.  Inte en dialog med varandra som är i normal ton utan bara skrik och gnäll.
Vad hans ursinne bottnar i inser man så småningom, och man förstår att det är lockande att få äran att bli invald i ett stort gäng med tuffingar som verkar älska slagsmål mer än fotboll.


Så kommer en ny karaktär på oväntat besök i historien, den levnadsglade backpackerkusinen Isak från Göteborg, uppenbarligen uppväxt i en mer intellektuell miljö. ?Vi i gänget skulle aldrig börja prata med någon vi inte känner? konstaterar Johan fascinerat efter första dagen på stranden, men Mithander ser rött eftersom Isak, utan att ens vara medveten om det, hotar hela hans maktstruktur. Och kampen har bara börjat.

Visst är det en enkel på gränsen till banal intrig, men trovärdig, inte minst tack vare fina skådespelarinsatser och lyhörd regi. Hata Göteborg är, trots vissa små nybörjarskavanker, överraskande bra. förvånadsvärt vad man känner igen både i en del av personerna o vad dem upplever.